Raffeln

Förr i tiden hade varje sotare ett särskilt verktyg hängande på sin vänstra axel – raffeln. Den var smidd i stål och personligt utformad för varje individ så att den satt stadigt även när man klättrade och rörde sig i trånga utrymmen.

Från början var raffeln främst till för att skrapa bort hårt och segt sot från skorstenarnas väggar. När den sattes på en stång kunde man arbeta uppifrån, i smala kanaler där det inte gick att klättra. I skorstenskanalerna arbetade man alltid med raffeln i vänster hand och viskan i höger. Båda redskapen skulle hållas i ständig rörelse – ett slitsamt jobb som ofta gavs till sotarpojkarna.

När man så småningom gick över till att sota uppifrån, med lina, försvann inte raffeln. Tvärtom blev den ett universalverktyg, användbar till att öppna sotluckor, lossa rör och mycket annat.

Ända fram till 1970-talet var den en självklar del av yrket. Och även om raffeln i dag inte längre används i arbetet, lever den kvar som en stark symbol. Två korslagda rafflar har länge representerat sotaryrket och syns än idag på fanor, gesällbetyg och på det klassiska lärlingsbältet.