Oljeeldning

När gränserna öppnades efter andra världskriget och importen av eldningsolja på nytt möjliggjordes, blev det snabbt fart på övergång från eldning med fasta bränslen till oljeeldning. Oljeeldning hade inte tidigare varit särskilt utbrett i Sverige varför det saknades kunskaper i oljeeldningsteknik. Nya företag kom att specialisera sig på försäljning och installation av oljeeldning och så gjorde även många rörinstallatörer.

Sotningsbranschen beslöt sig för att inte ägna sig åt detta men väl att serva och trimma oljebrännarna.

För att fastställa värmepannors förbränningsverkningsgrad användes en instrumentsats bestående av fyra instrument. Mätningen som kallas ”rökgasanalys” omfattar sotmängd i rökgaserna, drag (undertryck), CO2-halt och rökgastemperatur. De manuella instrumenten kallades i början för Bacharach efter företaget som tillverkade dessa men snart kom även andra fabrikat.

Att serva – byta munstycken, ställa in oljetryck och att rengöra oljebrännarna, och att trimma dessa till bästa möjliga förbränning, blev snart en närmast daglig företeelse för sotarna som naturligtvis blev väldigt duktiga på detta.

Senare kom elektroniska mätutrustningar med vilka man kan utföra alla fyra mätningarna i ett sammanhang och även trimma in anläggningen under drift.

I muséet finns både mätutrustning som användes redan på 50-talet och senare elektroniska instrument vilka i princip fortfarande kan användas såväl till oljeeldning som moderna pelletsanläggningar.

Eldningsolja

Eldningsoljan klassas efter sin viskositet i EO1 t.o.m. EO4 där EO1 motsvarar vanlig dieselolja och EO4 bunkerolja för fartyg och liknande. EO3 och 4 måste förvärmas före eldning. Småhus eldades med EO1 och större anläggningar med EO3, s.k. tjockolja.  Vid eldning med tjockolja bildas en hel del sot vilket försämrar anläggningens verkningsgrad.  Det blev därför lönsamt att sota dessa större värmepannor ganska ofta, som regel en gång per månad.  Detta blev därför en stor och lönsam arbetsuppgift för sotarna främst i städer och större samhällen.

Den tidens eldningsolja innehöll stora mängder svavel. Svavel fanns även i rökgaser och sot.  När svavlet utsätts för fukt bildas svavelsyrlighet (H2SO3) och i värsta fall svavelsyra (H2SO4).  Detta orsakade stora problem för sotarna och närmast gigantiska problem för miljön.  För sotarna innebar det att kläderna frättes sönder och att sotet kliade fruktansvärt när man fick det på huden (s.k. klifej).  Värst var det när man fick detta sot i ögonen.  Så småningom fick man kläder som tålde oljesotet och långt senare även eldningsolja med betydligt lägre svavelhalt.

Den ohämmade eldningen med svavelhaltig olja för uppvärmning, transporter och industri medförde enorma miljöproblem.  Utsläppen från industrierna i Tjeckoslovakien, Polen och Tyskland orsakade stora områden med döda skogar, och dessa luftföroreningar nådde med luftströmmarna även till Sverige och ökade på våra egna utsläpp. Skogen i främst södra Sverige växte långsammare och sjöar och vattendrag försurades så att fisken dog.  

Oljebrännarna utvecklades och blev alltmera effektiva medan skorstenarna fortfarande oftast var dimensionerade för vedeldning. Den allt mindre rök-gasmängden steg nu långsammare upp genom skorstenen och kom därför att avkylas med kondens som oundviklig följd.  Svavlet i oljan orsakade frätskador på murverket.  Ett sätt att undvika detta var att montera ett syrafast insatsrör   i rökkanalen.  Många sotare ägnade sig åt att installera dessa s.k. kondensrör och detta blev ytterligare en viktig och uppskattad arbetsuppgift.